Hamtori är en snäll gammal dam. Hon kallas Tori. Gillar att luffsa på i skogen.

Trots sin höga ålder är hon som 10 i sinnet om inte yngre. En glad och positiv häst.

Tori fick somna in den 23 april 2008.

Jag köpte "mackan" den 9/12-04, exakt en månad efter att min förra häst dött i kolik. Det var nog ett impulsköp, men ha är nog den underbaraste häst man kan tänka sig...

Som en hund följer han mig i hagen och varje tillfälle han får lägger han huvudet på min axel och vill bli kliad på halsen.

Vi har nyligen debuterat i lätt klass körning och det visade sig att mackan var som gjord för det, maratonkörning är ngt som han älskar! Fart och fläkt är nog hans melodi =)

Till vardags så kör vi en hel del och rider i skogen, och busar med bästa kompisen Benji (shettisvalack på 3år).

Han har nu (2008) fått vandra vidare efter många långa behandlingar för ledinflammationer...

Han, en lite sliten, mogen gentleman. Många mil hade passerat under hans skor av järn. Han hade gett sitt bästa, känt segerns sötma många gånger. Nu var han pensionerad. Motvilligt degraderad till sällskapsherre åt en hästslyngel i tonåren. Hon dök upp på gårdstunet. En lite sliten, övermogen kvinna i sina bästa år. Hittills hade hon levat mest för andra. Gett sig själv ett löfte, att följa sitt eget hjärta ett tag. Trots hans trinda gräsbuk, knutorna på den lite svankiga ryggen och hans ovårdade päls fanns där något. Han hade goda ögon. Han följde med henne hem.

Han bjöd upp till dans, hon var ovan att följa, mest van att leda. Hon både skrämdes och attraherades av hans temperament och hans heta blod, tjusades av hans känsliga själ. Hon ville lära sig kanalisera hans energi. Hon sökte hjälp och fick rådet att tygla den, att hålla kort. Hans energi, den farliga, mäktiga, vilda och vackra skulle tyglas med hårda händer genom bett av stål. Hennes hjärta blödde och hon valde att avstå.

Men drömmen fanns kvar, att de en dag skulle bli ett. Hon kallade den för Beezam, den varelse de skulle bli. Kanske inte i dag, kanske aldrig. När de mest behövde det fann de vägvisaren. Första steget mot att bli ett.

Vägvisaren manade henne att släppa taget, att lita på honom. Hon vågade, han växte med uppgiften när han kände förtroendet. Han tackade för friheten och visade att han också var att lita på.

De levde för ögonblicken, utan att veta att tiden rann ut. Han kropp sa ifrån. De starka benen som burit honom många mil blev svaga och skälvande. Hon hade det svåraste beslutet att fatta som någon som älskar kan ha. Hon ville inte skiljas från sin vän. Men hon kunde heller inte se honom lida.

I hans älskade sommarsal, med gräset som bädd fick hans svaga ben slutligen ro. Att slippa se vännen plågas är vad som får livet att gå vidare. Vägen mot att bli ett hann bara påbörjas, Beezam kommer aldrig att existera.

Vackra, älskade busiga Alpa... ville alltid väl, men hade inte riktigt förmågan att bromsa sig. Fort - om än det blev fel var inte hela världen. Enda gången hon tog det lugnt var när det satt nån på henne som var liten, eller rädd.Då gick hon som på glas, hon smög fram. Hon utstrålade en godhet som gjorde att den mest hästrädda person la armarna runt hennes hals. Ingen kunde vara oberörd av henne. En riktig showartist - som älskade publik, ju fler som tittade på henne, desto mer kromade hon sig. Hopptävlingar - wow!!!.

Hennes godispassion var - salta fiskar! För en sån kunde hon - pussas, tacka, apportera (faktiskt!) Bada var en av hennes passioner också. Precis som ägarens. Och jag lovar - hon dök!!! Älskade att simma, fanns ingen tvekan, tvärtom, Johanna hade stora problem att hålla henne för att kunna undvika att bada med sadel, kläder och sånt.

När hon var nöjd med sig själv, dvs. när hon kände att Johanna var nöjd över henne, då "pussade" hon alltid på hennes skor när hon satt i sadeln. Hennes fantastiska vighet som också blev hennes förbannelse. Hon kunde utan problem klia sig med tänderna på baken och med bakhovarna runt huvud, hals och bog. När hon nu äntligen skulle få bli mamma ( hon ropade på ALLA föl som var i närheten), så drabbades hon i åttonde månaden av skyhöga levervärden med en fruktansvärd klåda som följd. Trots att hon t.o.m. sparkade av sig käken under sina kliattacker, så lyssnade hon på sin älskade Johanna, hon försökte behärska sig för att Johanna bad om det. Hon var lugnare om hon hade mänsklig kontakt. Till slut bad hon om att få sluta och jag uppfyllde hennes önskan. Hon har lämnat ett stort tomrum i allas hjärtan. Vi saknar henne enormt - men som Johanna säger: Jag vet att Alpa vill att vi ska vara glada..../ Åsa, mamma till Johanna

Itera var min första egna häst. Jag var först skötare på henne ett år. 1994 fick Itera föl och ägaren ville bara ha fölet så Itera blev äntligen min!

Itera och jag hade ett otroligt starkt band och vi förstod varandra helt och hållet, jag hade aldrig några problem med henne. Hon följde mig som en hund när hon var lös, jag kunde "hoppa bock" upp på henne utan att hon ens rörde ett öra.

Itera blev min själsfrände under tonåren. Vi gjorde allt möjligt tillsammans, men oftast blev det skogsturer. Tyvärr hade mina föräldrar inte råd att ha kvar henne och jag fick lämna tillbaka henne till förra ägaren.

2003 kontaktade jag Iteras registrerade ägare. Men det visade sig vara för sent. Itera var redan i himlen. Men hon hade lämnat två nya avkommor efter sig som jag åkte och hälsade på nere i Västerås.

Jag köpte Polly hösten -97 och hade då skött om henne ett tag innan. När jag första gången träffade henne hade hon och hennes syster mest gått som avelsston och blivit inkörda i sin ungdom någon gång. Jag och en kompis började rida dom vilket enligt ägaren skulle gå bra trots att de inte var ridna förut. Och visst gick det! 12 år gamla och aldrig ridna förut men inga problem.

Polly var underbar att rida dressyr på, tyckte jag. Hon var mycket framåt och arbetsvillig, och hade lätt för samling. Hade velat utveckla det mer men tyvärr "hann" vi inte komma så långt innan hon blev dålig i somras och fick avlivas pga SPATT.

Jag har även hoppat med henne en del. Upp till 1 meter på bana! Hon tyckte det var jättekul och hoppade ALLT. Löshoppad 110-120cm.

Nu är min lilla gumma där uppe i himlen och går på de evigt gröna ängarna - utan smärta och obegränsat med gräs! Saknar henne men vet att hon har det bra nu.