Min första egna häst som var en helt underbar dam. Hon var tränad i western och kunde den saken väldigt bra, men hon fick lämna jordelivet den 1 juni 2006 pga av hälta runt om pga okänd anledning!

Nu springer hon på himlens gröna ängar utan smärta, saknar dig gumman men vi ses igen!!!

Jag började sköta Tösa -95 och köpte henne -01. Hon är en mycket klok, lugn och snäll häst, men har lite bus för sig. Hon är rymningsbenägen och väldigt matglad. Älskar att bli ompysslad och kliad på.

Sedan februari -06 är hon pensionerad pga senskada, så vi lufsar bara på skogspromenader nu.

Tösa fick trava vidare till de evigt gröna ängarna 090211 pga hjärtsäcksinflamation och arytmi. Hon blev 22 år gammal och fick efter ett lyckligt liv sluta det värdigt. Hon kommer alltid vara saknad och alla glada minnen kommer finnas kvar.

Philip och jag möttes i juni 2004. Där började min första resa som hästägare, och jag kunde aldrig ana då vilken fantastisk kompis jag hade på vägen. Han har varit en högt prioriterad vän, och även om han många gånger föreslagit att vi hellre skulle stanna upp lite, och njuta av livet (äta), så har vi ändå kommit en bit på vår akademiska väg tillsammans.

Han gav mig bokstavligt talat allt, ända tills han inte orkade längre. Trots hans sjukdom var han arbetsvillig och lyhörd. Jag saknar honom så oerhört mycket, men känner ändå att han aldrig kommer att lämna mig helt.

Kulör köpte jag som 5-åring, 1994. Jag var med den dag han föddes och har ridit in honom själv. Känslig och lättstressad som han var så pallade han inte med livet som travare.

Vi har varit med om massor tillsammans, både roliga och jobbiga saker! Började med AR för några år sedan och jag fick en "ny häst". Från att ha varit stressig och fjåning så blev han istället uppmärksam och lättjobbad - helt underbart.

Förutom AR så tömkör jag honom, är ut i skogen och lufsar, "travtravar" och busar. En helt underbar och känslig man!

Livsglädje och nyfikenhet. Det är Spida.

Min egna uppfödning som kom till världen väldigt tidigt. Hon har trots detta vuxit sig stark. En snabbtänkt, lättsam och kärleksfull individ som älskas högt. Hon utvecklar sina egenheter och så ska det vara. Hon får mig att vara tydlig när det gäller att stötta och stärka en unghäst som behöver styrka och trygghet i livets svåra stunder.

Min Jerki var en riktig myskille med en utstrålning som lyste upp världen runtomkring. Vi fick tio fina år tillsammans och även när han "bara" gick på gården som pensionär sista åren så var han ändå alltid med och ropade och berättade att han fanns eller så bestämde han sig för att följa med och då gjorde han helt sonika det, även om det var ström i staketet. Jerki älskade mat och anade han att det fanns något ätbart i närheten kunde han göra vad som helst bara du bad honom på rätt sätt. Jerki tyckte om att arbeta, både som ridhäst och med att dra något bakom sig, det kunde vara vad som helst; han bara log med sina stolta ögon och visade vad han kunde. Jag minns när du drog vår bröllopsvagn, vilken blick och vilken utstrålning. Du var vackrast den dagen Jerki.

Hans bästa vän var Gutten och Jerki var honom trogen i 15 år, ingen fick komma emellan dem, om det inte var en yngling i samma hage, då kunde han dela med sig. Han visste när han var klokast och äldst.

Sommaren 2008 fick han avsluta sitt liv uppe i sin sommarhage med sina vänner runt omkring, han var trygg och lugn på ett sätt som bara Jerki kunde vara. Nu vilar han i sin hage med sin vän Saga. Jag vet att han nu har det bra och kan springa fritt som han vill, utan smärta och problem. Jag saknar och sörjer min vackra stolta och framför allt tappra vän. Det finns bara en som du Jerki. Tack för allt du lärt mig!

Tills vi möts igen/ din matte Vera

Lina är numer pensionär och lever glada dagar i hagen tillsammans med vännerna och massor av mat. Fyra dagar i veckan får hon komma ut på motionsrundor, i vilken takt dessa går får Lina själv avgöra.

Hon älskar att gå på promenader och drar fortfarande gärna sina mattar på en tur i vagnen.

Vi hoppas på ytterligare några år med vår älskade Lina, hon kommer stanna hos oss så länge hon lever och mår bra!

I dag den 9 oktober 2008, fick Lina åka till himlen. Vila i frid älskade vän! /matte

Bamse var världens bästa häst. Jag hade honom i 15 år och han lärde mig det mesta jag kan inom hästvärlden. Samtidigt var det en problematisk herre, som kunde ge igen ganska ordentligt om han tyckte att han blev felbehandlat. Han kunde även få sina utbrott och blev då väldigt farligt. Så länge han var i harmoni var han dock världens bästa och väldigt mammig. Om jag var borta så matvägrade han och blev deprimerad. Bamse hade inte haft ett lätt liv när jag fick honom vilket märktes hela livet. Det fanns en misstänksamhet mot människor livet ut.

Han lärde mig allt om ridningen. Vi tävlade dressyr upp till LA samt hoppning med bra resultat. Han hade gått som ung 1.20m hoppningar. Jag hoppade honom som 29 åring 1.40 m, samt tävlade i hoppning när han var 30 år gammal. Det var en häst som gav allt till dem han tyckte om, om det han inte gillade dem så spelade det ingen roll om de var väldigt duktiga. Han gick inte bättre för det. Om det var någon som han inte gillade, så slängde han av dem snabbt eller lät dem inte sitta upp. Bamse hade dessutom massa hyss för sig. Lärde sig att bl.a. öppna dörrar, boxdörrar samt haggrindar. Bamse kommer dock alltid vara världens bästa, även om han hade sina egenheter

Juvelen är en speciell häst med fin utstrålning och en egen vilja om hur saker ska, och inte ska vara. Det han tycker bäst om här i världen är att springa framför vagn, och vara först. Tar jag in vagnen i stallet börjar han springa, hoppa, bocka och pipa! Kommer jag med ridkläder så kan han ställa sig längst bort i hagen så att man får hämta honom.

Han är lugnare att köra än att rida. Själva ridningen går bättre och bättre och det är hoppning som han gillar bäst. Dressyren blir, även den, bättre men han tycker bara att det är så tråkigt. Han tycker om att arbeta och vill gärna känna sig duktig, problemet är bara att vi ibland har lite olika åsikter om vad som är just "duktigt".

På morgonen den 21 juli tog sagan slut och Juvelen reste till det han förmodligen själv skulle ha kallat Den Stora Travbanan i Skyn. Under år 2006 åsamkades han en skada på hovbenet som gjorde att han inte kunde träna och tävla under en lång period. Efter diverse undersökningar och behandlingar så kunde Juvelen göra come back på travbanorna i år men tyvärr visade det sig att skadan på hovbenet åter blev aktiv och det fanns inte längre något vi kunde göra. Juvelen har alltid varit en speciell häst, och han kommer alltid att ha en stor plats i våra hjärtan.

Hamtori är en snäll gammal dam. Hon kallas Tori. Gillar att luffsa på i skogen.

Trots sin höga ålder är hon som 10 i sinnet om inte yngre. En glad och positiv häst.

Tori fick somna in den 23 april 2008.