Text: Eva Jälmbrant
Foto: Patrik Jälmbrant (om inget annat anges)
 

Sedan dess har mycket hänt. Rasen finns inte kvar i sitt ursprungliga skick, men spåren av den finns hos våra nordiska kallblodshästar idag.
 

Den mest kända av alla svenska lantraser är den häst som Karl XII red under det för svenska armén så ödesdigra fälttåget mot Ryssland. Hästen hette Brandklipparen. Denna häst härstammade från Småland och började sin ärorika bana vid fem års ålder, då han deltog i slaget vid Lund den 4 december 1676.

Brandklipparen överlämnades åt Karl XI av en småländsk ryttare vid namn Håkan Stråhle, sedan kungens häst hade blivit skjuten. "Han användes därefter ofta af Konungen, följde år 1700 Karl den XII till Lifland och säges vid slaget vid Poltava hafva räddat Konungens lif. Brandklipparen dog i Lund 47 år gammal."

Välkänt namn
Benämningen Klippare var känt i många länder, däribland Danmark, Norge, Tyskland, Holland och England. I Norge omnämns klipparen vid slutet av 1600-talet som en "serdeles i Gulbrandz-dalen" (Rising 1671). Ordet klippare, kommer av clipperus som betyder klappra, alltså det speciella ljud som uppkommer då denna häst travar snabbt på den hårda vägen. Innan vägnätet byggdes ut och bilarna kom så användes rasen i huvudsak för lätta, snabba resor. Då behövde man en tålig, lätt och rörlig häst som travade snabbt. Man kan säga att lanthästen/klipparen var dåtidens personbil.

På 1830-talet beskrivs den svenska lanthästen enligt följande: "De voro små men naggande goda. De voro långhåriga och sågo temligen lurfiga ut, men voro härdiga att emotstå köld och medfart i allmänhet. Såsom ett utmärkande drag voro de stela till humöret och envisa."

Ursprunglig storlek och färg
Lanthästen var oftast en liten häst, under nio kvarter. Hästen mättes bakom sadeln och nio kvarter är cirka 133 cm. Lägg till detta ytterligare cirka åtta cm så får ni mankhöjden. Detta militärmått avskaffades först genom 1928 års reglemente för remonteringsväsendet, vari bestämdes att måttet skulle tas över manken. Allmogen föredrog dock små hästar framför stora.

I boken "Hästen i Karolinska rytteriet" förundras författaren över att dessa småvuxna hästar klarade av alla strapatserna med ryttare såväl under 30-åriga kriget som under Karl X Gustavs många och våghalsiga företag. Karolinska rytteriet anföll nämligen i galopp, vilket måste ha ställt stora anspråk på rörlighet och styrka hos hästarna (den svenska mannens medellängd vid tiden var 171 cm).
 

Magert bete
Den ringa storleken hos den svenska lanthästen berodde förmodligen på den svaga utfodringen. Dessa lanthästars tålighet och härdighet är ofta omvittnad. Ända fram till 1890-talet gick hästarna på utegång under vintern i södra delarna av vårt land. De fick varken kraftfoder eller hö under sin utegång, utan fick överleva på vad de kunde finna själva; En typ av hästhållning som vi lyckligtvis inte behöver ha idag. Man förstår att hästarna for illa även om de kunde överleva.

Vid sekelskiftet var nordsvensken cirka 150-153 cm hög. Det är i sammanhanget intressant att nämna att man idag ser storleken minska på dölehestar, nordsvenskar och kallblodstravare. Efter noggrann stambokföring och blodtypning kanske dessa hästar nu återtar sin ursprungliga storlek.

Lag om hingstbesiktning
Det direkta grundskott som slutligen utrotade den mindre lanthästen var utan all tvekan det obligatoriska hingstbesiktningstvång som infördes genom lag 1914. Genom bestämmelser som från 1920 gällde hela riket eliminerades effektivt alla möjligheter för kvarvarande småvuxna hästslag att överleva.

Riksdag och stuteriöverstyrelsen hade långt tidigare beviljat undantagsbestämmelser för gotlandsrusset, tack vare veterinären Schougs kraftfulla agerande. Undantagsbestämmelser hade säkerligen godkänts för fler lanthästar om någon förespråkare för dessa hade trätt fram, men så skedde inte. Därför dog våra gamla svenska lanthästar ut. (Svenska lantraser, Håkan Hallander)

Eller som en gammal farbror som jag pratade med uttryckte det: "Nej, inte fanns de nån äkt nordsvensk då!" Han funderade en stund: "Joo förresten, jag vet en som hade en äkt nordsvensk i början av 30-talet, det var en svart liten het märr. Nej, annars så fanns det bara ardennerkorsningar." Familjen hade på 40-talet köpt en traktor, men det fanns dåligt med redskap till den, därför såldes traktorn och man fortsatte med hästen i jordbruket till 1964 då jordbruket lades ner, men någon "äkt" nordsvensk det hade man inte. Man kan här i Norrland också se på de lokor som hänger kvar i många gamla ladugårdar att de inte passar någon mindre häst.

	Dölehesten Gudbrandsdalshästarna hade tidigt ett rykte som förstklassiga travare. Sleipner Warg var en känd gudbrandsdalshäst som köptes till Stockholm 1829. Veikle-Balder var den som var ansedd som Gudbrandsdalens förnämsta hingst. Han var fallen efter en svartbrun hingst efter Huseby-Odin e. Odin (engelskt fullblod) och undan ett kråksvart sto från Korsvoll i Dovre (gårdens gamla stam). Veikle-Balder skildras såsom en häst "hvars hufvud och hals tydligt vittnar om högädel afstamning, men som utom sin eleganta typ, även ägde en kraftig benbyggnad och fylliga kroppsformer". Allmänt skriver C G Wrangel: "Rasen håller mer än den lovar". Rasen uppkallades efter en dalgång: Gudbrandsdalen. 1947 beslöt man att anta namnet dölehest av det lokala namnet "Dalen". Norsk bergshäst kallas för döl, skriver Norring. Till Gudbrandsdalen importerades under 1700-talet åtskilliga danska och holsteinska hästar, men dessa gav liten effekt på den inhemska hästen. Norring (1842): "Den Norska hästen är tämligen allmänt utbredd över norra och mellersta Sverige." Korsningsraseri Mot slutet av 1800-talet övervägde man att importera ardenner till och med till Norrbotten. Gillena var dock eniga om de ypperliga egenskaperna hos de inhemska hästarna. Man bedömde att de raserna inte behövde "croiseras" (=korsas). I de flesta av Sveriges småbruks-, skogs- och bergsbruksbygder fanns en kort tids korsningsförvirring under 1880- och 1890-talet, kortare tid ju längre norrut man kom. Efter denna tid har samma bygder återgått till inhemskt hästmaterial, men oftast har man också importerat norska hingstar, såsom varande segare och kanske också aningen tyngre än de egna. När väl korsningsraseriet avtagit påbörjades rasens återuppbyggnad.
Den nordiska hästen är en förstklassig ridhäst, ovan till vänster Snärt Pål och till höger Almprinsen.

Nordsvensk hästtyp
Den nordsvenska hästtypen uppkom ur den svenska lanthästen, som egentligen bestod av ett flertal olika typer av svenska hästar. Från Norge importerades ett flertal dölehingstar för att man skulle kunna restaurera rasen och få en mer homogen ras. Namnet nordsvensk bestämdes år 1900. Den hästtyp i Norden som idag mest liknar den gamla lanthästen är kallblodstravaren.

Dölehesten är den nordsvenska hästens motsvarighet i Norge. Häst av rasen nordsvensk brukshäst gäller i Norge som dölehest efter godkännande i Norge och dölehest gäller som nordsvensk brukshäst i Sverige efter godkännande i Sverige. I dölehesten har man även avlat in en gnutta kallblodstravare för att inte rasen skulle bli alltför tung.
 

Storlek och tyngd
Från början ville professor Wilhelm Hallander behålla en ganska lätt häst, men snart så tycks han ha ändrat sig. Han ansåg att föreningen borde skapa ett alternativ till ardennern. Hans häst skulle nu "visserligen vara rörlig, men jämförelsevis tung och mäktig häst, danad mer efter kallblodets former än efter den varmblodiga hästens gestalt". Citat Wilhelm Hallander: "På så sätt kunde vi skapa en nordsvensk häst med både massa och rörlighet, det vill säga - jag höll på att uttrycka mig - en bra ardennerform med den nordsvenska hästens inneboende egenskaper.

Man bör också veta att under första världskriget var även den svenska varmblodet utsatt för påverkan mot det tyngre hållet. Man ville skapa en stam av moderston med sådan mäktighet och styrka att deras avkommor kunde användas i något sånär effektivt jordbruksarbete. Målet var att det svenska varmblodet även det skulle kunna konkurrera med ardennern. De hästar som gick att använda i jordbruk betingade nämligen betydligt högre priser. Avel av tyngre kallblod var som man kan förstå under denna tid säkrare och mer lönande. En orsak var riksdagens beslut 1925 att armén skulle minska inköpen av remonter från 1000 till 424 stycken. Antalet stamhästar minskades från 6000 till 2210.

Böter till hingstägare
Avel har alltid styrts av behov och makthavare. I slutet på 1600-talet förbjöd till exempel Karl XI svenska privatpersoner att äga hingst. Hade man en hingst äldre än två år beslagtogs hingsten och man fick böta fem riksdaler. Detta i syfte att styra aveln mot en något större häst. Anledningen till det var att de arméer man skulle möta hade större hästar och att sitta på den lilla hästen var i det sammanhanget en nackdel.

Så till sist
1964 uppdelades den nordsvenska hästen i en brukshäst och i en lättare travtyp. I och med att man i Sverige tillät norska kallblodstravare i nordsvensk travavel blev man även tvungen att ändra rasens namn, till dagens svensk kallblodstravare. Raserna står idag helt åtskilda och avkommor korsade dem emellan godkänns inte (bortsett från dölehest och nordsvensk brukshäst).

I boken lantraser hittade jag denna hyllning till vår nordiska häst:
"De för den nordsvenska hästen särskilt utmärkande egenskaper äro ju först och främst en högre grad af rörlighet och energi i förening med en i förhållande till storleken betydande styrka, som gör honom till en på samma gång god arbetshäst och rask och uthållig landsvägshäst; därtill kommer dess smidighet och vighet, som möjliggör dess användning i den mest oländiga terräng, och dess förmåga att rätt använda sin styrka, som gör att den icke går sönder, trots att arbetet många gånger kan synas betydligt öfverstiga hans krafter, och så slutligen dess egenskap att vara anpassad efter våra förhållanden, så att vi icke behöfva befara någon degeneration."

Som ryttare har jag stor glädje av deras rörlighet, energi, smidighet, vighet och styrka och med min passion för den nordiska hästen kan jag bara hålla med. Den nordiska hästen är en förstklassig ridhäst. Så denna hyllning tycker jag passar väl in på all de olika typerna av den nordiska hästen.